Sitter och begrundar höjdkurvan från dagens vintriga 22-kilometerspass ute på det jag brukar kalla bakgården min, Näsby fält. Inser att det vid första anblicken ser ut som att jag avverkat ett monsterpass i Klippiga bergen… tills jag tittar på skalan på y-axeln. Siffrorna anger meter över havet. Meter. Hahaha.

Här är platt. Galet, galet platt. Det finns två små ”backar” nere i Norra Lingenässkogen och en stigning på knappt tio meter upp mot ett av militärförråden är vad backar det finns där ute. Annars är det platt. Obegripligt platt. Har ibland själv svårt att förstå att jag som springer 95% av mina pass i denna backbefriade terräng verkligen lyckades ta mig över de där bergen i de Schweiziska alperna för något år sedan…

Då 50% av denna årets första månad snart passerat, sågs Benet i toppluva och reflexväst lämna stugvärmen för att näst intill exakt en timme senare med bestämda kliv försvinna tillbaka in. Det löppass han mitt i vintrigaste januari under den gångna timmen genomförde blev minsann helt oplanerat ett äkta 50/50-pass. Tänka sig.

50% med frun, 50% ensam.

50% upplyst, 50% mörkt.

50% lite långsammare, 50% lite fortare.

50% på asfalt, 50% på grus.

100% njutning.