Om 2012 var året då jag tog steget mot ultra på allvar var det under det gångna året jag definitivt förstod att det var i den världen jag ville leva och kunna löpa fritt. Men också året då jag blev ledd att tvivla på om ett liv däri verkligen var möjligt. 

Året började med att den från Mallorca ”brutna” tån nu äntligen verkade vara helt läkt och sedan ett minst sagt inspirerande löparmöte nere på sydkusten. Höllviken, Ingmarie, Cykelmygg och Sara. Ett möte med härliga samtal som skulle visa sig sitta kvar länge i minnet och innebära start av ”Meatless Mondays” för min del och en rejäl lektion i rörlighet och styrketräning för löpare under ledningen av drakmamman Katarina själv. Ett pass jag heller aldrig kommer att glömma.

Vinterträningen bestod annars mestadels av ren löpning. Både kort och långt, fort och långsamt. Och dessutom rent. Rent från ”dåligheter” som raffinerat socker, all form av så kallad snabbmat, alla typer av alkohol och annat som klassas som ”onyttigt”. Jag hade nämligen, via en slump, ramlat över ett facebookinlägg av Pasi Salonen om något han valt att kalla 100-dagarsutmaningen, hundra dagar utan onyttigheter och tyckte det låg helt rätt i tiden. Både jag, frun och grannen hakade på. Och det funkade hur bra som helst. Och resulterade i både midjemåttsminskning och en härlig känsla av styrka och lätthet.

Reaktionerna från utomstående var också väldigt intressant att få ta del av. Vissa blev smått förnärmade då man artigt tackade nej till ett glas, andra erbjöd alternativ utan att så mycket som lyfta på ett ögonbryn. En studie i studien så att säga

TEC 50 miles

Det stora målet för året var utan tvekan Swiss Alpine K78 i slutet av juli, men innan dess var det ett  antal delmål som jag också verkligen såg fram emot. Det första var TEC 50 miles. Ett lopp som jag sprungit året innan i decimeterdjup blötsnö och lervälling, men som i år bjöd på klart bättre före och förutsättningar, både rent allmänt men även för min egen personliga del.

Jag hade i år nämligen personlig support som fixade så att varvningarna gick alldeles makalöst geschwint och peppade mig till att fortsätta mata på när motivationen började sina. Jag har mycket henne, Mary, att tacka för det lyckade loppet och den sjundeplats jag till slut lyckades knipa med tiden 8.15.37. Något som firades med en burgare och en kall öl (!? – Jepp, 100-dagarsutmaningen var precis slut) i Täby Park-hotellets ganska spartanska och o-charmiga bar innan jag vände tillbaka och hejade på de som fortfarande var ute på banan. TEC är som ett ultrakollo där ”alla” samlas. Ett event som är svårt att hålla sig borta från.

The Skånska Gästgiverier Ultra Experience

Svårt att hålla sig borta ifrån gäller även i allra högsta grad det gångna årets nästa extremt framemotsedda tillställning; The Skånska Gästgifveri Ultra Experience. Som vanligt en alldeles makalöst magisk tillställning med det bästa av det bästa; lång, soft och skön löpning i ett av världens vackraste hörn, Österlen, fantastisk mat och dryck på underbara hotell och charmiga gästgiverier och sist men inte minst sällskapet av några av jordens absolut skönaste människor. Det här är sannerligen ett evenemang utöver det vanliga. En upplevelse som inte går att beskriva varken i text eller bild, trots att jag varje år gjort mer eller mindre seriösa försök. Man måste helt enkelt vara där.

Efter TSGUE där 135 kilometer och många oförglömliga minnen lades till memoarerna ställde jag in siktet på de två stora svenska loppen som jag sprungit och upplevt så många gånger förr; Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Två lopp som är minst lika mycket sociala evenemang som tävling för mig.

Humlestafetten

Några veckor innan Göteborgsvarvet blev jag hastigt och lustigt ”inslängd” i ännu ett tävlingssammanhang. Jag fick nämligen chansen att representera fruns stafettlag i den hyfsat lokala Humlestafetten runt vackra Ivösjön. En stafett som jag även deltog i under 2012, då under Anderssons frisörsalongs fana. Samma sträcka som då, den första på knappt åtta kilometer. Enda minnet jag hade av den var att det var grisjobbigt. Och det var det. Verkligen. Kändes dock inte riktigt lika illa i år. Kanske för att ”lidandet” blev dryga minuten kortare denna gång. Resultatet visade en tid på i snitt på 4:00 per kilometer vilket var bättre än jag vågat hoppas på, jag som nästan enkom sprungit långt och långsamt veckorna innan. Riktigt kul!

Det som dock var mindre kul var den märkliga nerv-kläm-skada i högervristen jag lyckades åsamka mig själv genom att dra åt snörningen på mina gamla Asics Tarther alldeles på tok för hårt. Av rent misstag. Ett misstag som jag inte orkade rätta till trots att jag kände att skon satt lite väl hårt över vristen. Ett misstag som skulle stå mig och min fot ”dyrt” de kommande veckorna.

Göteborgsvarvet

Det som började som en mindre irritation utvecklades till en rejäl smärta som blev värre ju mer jag sprang och vid starten på Göteborgsvarvet hade jag högerskon så löst knuten att den knappt satt kvar på foten. För att minska på trycket över vristen och således också smärtan som var riktigt intensiv emellanåt. Nu visade sig dock foten vara ett av de mindre problemen under det loppet.

Det som skulle bli en trivsam historia i kombination med en social Göteborgsweekend i trevligt sällskap bestående av fru, kollega A med sambo och svägerska visade sig bli en plåga utan dess like i tryckande värme och gassande sol. En högst värme-ovan kropp stapplade sig runt de 21 kilometrarna på en tid strax under 100 minuter och var oerhört glad att vara i mål. Det var inte alla förunnat att klara av den bedriften. Det var många som fick se sig besegrade av den emellanåt brutala värmen och tvingades, frivilligt eller ofrivilligt, att bryta. Femte Varvsmedaljen var i hamn och helgen blev, trots det aptunga loppet, riktigt härlig!

Stockholm marathon

Två veckor senare var det dags för ytterligare ett femårsjubileum för min del. Denna gång dubbla sträckan från det som sprangs i Göteborg. Och dessutom på motsatta sidan landet. Foten, som fick jobba hårt i Göteborg hade jag försökt vila så mycket som möjligt för att kunna springa marathon med minsta möjliga smärta. I foten bör väl tilläggas. För smärtsamt blev det. Något så in utav helvete för att tala ren svenska.

Anledningen var varken väder, vind eller några andra yttre faktorer utan berodde enkom på att jag försökte ge mig på att genomföra loppet i ett tempo som egentligen var något för högt för den form jag befann mig i. Vi hade under TSGUE diskuterat tider på olika lopp och tävlingar och min nya bekantskap i gänget, Klas, tyckte att det lät riktigt märkligt att jag inte gjort bättre tid på ett marathon än de 3.23.33 jag lyckades krama ur mig i Berlin hösten 2012. Med tanke på min tid på TEC 50 miles och på den fart jag kunde hålla på kortare sträckor.

Jag hade aldrig riktigt funderat så, men diskussionerna sådde ett frö. Som grodde till att landa på tider runt 3.15 och därunder, ivrigt påvattnad av framför allt Mary. Med tanke på fotproblemen och den något störda uppladdningen hade jag själv dock skruvat ner ambitionerna till en tid under 3.20. Något som även det kändes galet tufft. Jag skulle alltså hålla samma tempo som i Göteborg. På dubbla sträckan. Skulle det verkligen kunna fungera? Jag var högst osäker.

Kanske var det också därför jag blev lite stressad under första varvet. Och gjorde misstaget som väldigt många gör och som jag är så noggrann med att försöka få folk som ber om råd av mig att undvika. Jag gick ut alldeles för hårt. Istället för de 1.39 – 1.40 på första halvmaran som vore lämpligt om jag satsade på en tid under 3.20, så stressade jag på och korsade mattan strax efter Greve von Essens väg ute på Gärdet på 1.36.30. Nästan tre minuter snabbare. Dumt. Mycket dumt. Ett misstag som var väldigt nära att resultera i en neslig DNF – Did Not Finish.

Andra halvan var en fullkomlig plåga och jag är än idag förvånad över att jag höll mig på benen hela vägen och lyckades korsa mållinjen innan kollapsen kom. För det gjorde den. Efter att ha tagit sig runt de magiska 42195 metrarna på tre timmar, arton minuter och trettiosju sekunder fullkomligt rasar en lång och för tillfället ovanligt gänglig skåning över mållinjen på Stockholm Stadion och blir liggande i en hög under en bra stund innan vänliga med bestämda funktionärer släpar bort honom. Då har han dessutom hunnit få kramp i bägge benen och har som resultat av detta börjat gny värre än vanligt. Ja, fy fan. Ett marathon-pers som verkligen kostade.

Jag kände mig efteråt lite besviken på mig själv, trots att jag kapat nästan fem minuter på mitt mararekord och hela nio minuter på mitt Stockholm Marathon-bästa. Inte för tiden som sådan, den är jag fortfarande väldigt nöjd med och stolt över, utan på att löpglädjen i stort sett helt uteblivit. Men, som någon klok människa sade efteråt; det måste ju vara helt fantastiskt att veta hur det känns att faktiskt ta ut sig till absolut max. Jo, det är förvisso helt sant.

Efter Stockholm bar det hem till ’platten’ för att under de kommande veckorna förbereda mig inför 78 kilometers löpning med totalt 2800 höjdmeters stigning i de schweiziska Alperna. Kristianstad. Knappt tre meter *under* havsytan. Och en total nivåskillnad på någon meter från ena änden till den andra. En utmaning som hette duga.

Lösningen skulle till viss mån kunna ha hetat Balsberget. En liten kulle strax norr om staden alldeles väster om Råbelövssjön. Med en fallhöjd på ca 90 meter och en sträcka på lite drygt en kilometer från foten till toppen (utsiktsplatsen). Där hade jag tänkt att hänga och springa upp och ner och upp och ner massor med gånger, flera gånger i veckan. Men så blev det inte riktigt. Bara två gånger var jag där under dessa veckor. Och en gång nere vid Brösarps backar. Och en på kuperade småländska grusvägar. Annars blev det faktiskt ingen backträning överhuvudtaget. Varken uppför eller det som är minst lika viktigt, nerför. Anledningen var kanske främst att livet utanför Swiss-satsningen pockade på uppmärksamheten och jag fick försöka pussla in löpningen varhelst den fick plats tidsmässigt, med eller utan backar.

Satsade istället på att få till en hyfsad mängd i träningen och sprang i snitt ca 90 kilometer i veckan den sista månaden innan det bar iväg till Schweiz och Davos.

Swiss K78

Resan till Schweiz, ja. Vilken fantastisk upplevelse. Så pass underbar att jag har haft svårt att sätta ord på det och har låtit minnena och bilderna fått berätta storyn från den helt magiska veckan. De storslagna, vidsträckta vyerna, de hisnande stupen, de starka, mättade färgerna, den underbara kontrasten mellan högsommar och vit-gnistrande snö, den nästintill ofattbara skönheten i den veckade jordskorpan och sist men inte minst de fantastiska människorna jag fick chansen att spendera hela veckan och dela de galet härliga upplevelserna med. Uppe i bergen, ute på ”dödskammar” och ”dödsstigar”, på alla trevliga restauranger, på lekplatsen i Kur-parken, i köket och på balkongen i kollo-lägenheten eller i wifi-receptionen på lägenhetshotellet som för övrigt även bevistades av ingen mindre än ultra-superstaren, tillika den helt vanliga familjefadern, Jonas Buud och hans familj. Ja, ni vet vilka ni är. Jag minns vår vecka med ett varmt hjärta, stor glädje och enorm tacksamhet.

Själva loppet skulle egentligen behöva ett helt eget monster-långt blogginlägg för det var så många tankar och känslor som hann rinna genom kropp och själ under alla de 10 timmar och 27 minuter som jag spenderade på den 79 kilometer långa banan. Ett lopp som tror jag sett fram emot ända sedan jag såg en bild i en gammal Runner’s World-tidning någon gång för många år sedan då jag började förstå hur mycket jag älskade mitt springande och en löpande kollega ville visa mig vad som fanns ”där ute”. Och det som nu följer är just ett monster-långt inlägg som en del av detta ännu längre dito.

Klockan 07.00 den 27 juli var det dags. Strax innan startskottet skulle brinna av tittade solen upp över bergskammen och lyste ner på oss drygt tusen löpare som samlats på Davos Sportzentrum-stadion där det rådde en påtagligt andäktig stämning. Under några helt magiska minuter stod vi tysta och lyssnade till Vangelis vackra och enormt pampiga ”Conquest of Paradise”. Jag kände tårarna komma och lät de också göra så. Det var en obeskrivlig, smått overklig känsla av glädje, tacksamhet, gemenskap och vördnad. Att få dela en sådan stund med alla dessa människor som samlats för precis samma äventyr och utmaning var minst sagt mäktigt. Att få stå med morgonsolen i ögonen och ladda inför sitt livs fysiska utmaning och låta tårarna komma rinnande mitt ibland både helt okända människor och alldeles tätt intill de bästa av vänner kändes riktigt stort.

När vi väl var igång så var jag smått bedövad av situationen och sprang till en början mest och kände efter för att kolla om ryggen som hade börjat spöka några dagar tidigare ville vara med eller inte. Svaret på den frågan fick jag ganska så snabbt och det som sades var bara positivt vilket fick mig att faktiskt kunna börja koncentrera mig på själva löpningen och på att försöka ta in det som hände runt mig, i mig, hos mig.

Det hade samlats mycket folk ute på Davos gator trots den arla stunden på dygnet. De australienska systrarna som vi stötte ihop med uppe på Jakobshorn någon dag tidigare var där. superpensionären från Weissfluhjoch ytterligare någon dag tidigare likaså. Konditoribiträden, hotellägare, restaurangägare, affärsinnehavare, locals och turister var där. Gamla som unga stod de längs gatorna och tittade, vinkade, tjoade och, i vissa läger, juckade med stora koskällan runt höften.

Mitt i den hord av människor som passerade alla dessa åskådare sprang alltså jag. En platt-skåning som skred fram i en bubbla där alla ljud runt mig upplevdes mjuka och dova, vilket gjorde det hela svårt att förstå. Sjuttioåtta kilometer. Över två alptoppar. Ja, jävlar. Nu är det igång. På riktigt.

Jag hade bestämt mig för att dela in loppet i ett antal etapper, närmare bestämt fyra. Den första var en på papperet hyfsat behaglig löpning, trettio kilometer till byn Filisur som utgjorde banans lägsta punkt. Jag märkte dock ganska så omgående att det som på banprofilen såg ut att gå mest nerför även innehöll en hel del tunga uppförsbackar. Jag tog tillfället i akt att inleda en konversation med en av mina medlöpare med den kanske något klichéartade kommentaren ”Uppför? Det var det ingen som sa något om!”.

Medlöparna, ja. De utgör en stor del av trivseln av ett lopp av denna längd och kan vara det som avgör ”minnesvärdheten” av upplevelsen och på min väg ner mot Filisur träffade jag och språkades vid med en hel del sköna typer som jag skulle se både en och flera gånger innan denna dag var slut. Bland annat de av mig senare kallade ’systrarna Salomon’ – ett par bildsköna, glada norrländska blondiner i likadana, vita, snygga Salomonutstyrslar – som drog både löpares och racefotografers blickar till sig. Varje gång de passerade en kamera smattrade det värre än under en kinesisk nyårsnatt.

Väl framme i Filisur, tillika målgång för C30-löparna, däribland Fredrika och Gunnar, började jag fundera och fokusera på den kommande milen, etapp två i min lilla plan. Den mot marathonpasseringen i Bergün där jag hade en drop-bag innehållande mackor, cola och Resorb, löparens vita guld, väntandes på mig. Det var en mil som jag inte tänkt så mycket på i min högst bristfälliga planering, men som nu helt plötsligt börjades kännas avgörande för fortsättningen. Det var nämligen varmt i dalen. Mycket varmt till och med. En temperatur på 32 grader i skuggan och en strålande sol från en lika strålande, klarblå himmel gjorde att vätskebalansen började bli en utmaning. Jag tyckte att jag drack och drack och drack, men kände ändå att det inte var tillräckligt. Jag borde ha känt mig lite kissnödig efter så pass många timmar och så mycket vätska, men det var ingen känsla jag kunde förnimma.

Trots det ställde jag mig vid kanten. Mest för att kolla läget, tror jag. Stod och tänkte på Toke i Röde Orm och hans klassiska replik som han fällde efter en envig som slutat till hans fördel då han och Orm drack jul hos kung Harald Blåtand:

”Det tog sin tid, men nu har han pissat färdigt”.

Det som jag till slut kunde lämna ifrån mig hade en kulör som var klart bekymmersam. Det var inte gult, ännu mindre genomskinligt. Det var mörk-orange. På gränsen till brunt. Jävlar! Det här är inte bra. Jag måste ha tag på den där Resorben snart. Jag håller på att TORKA UT!

Måste ha tag på mer vätska. Och skugga. Inte ligga på för hårt. Fan, bara jag klarar mig till Bergün så kommer det här kanske att gå vägen.

Vägen dit var både krokig och kuperad och tog längre tid än jag trott eller räknat med, men när jag efter många promenader uppför både asfalterade vägar och steniga skogsstigar äntligen kom fram till Bergün bestämde jag mig för att först unna mig en massage av de nu lite småtrötta benen. Jag visades in i ett rum med ett antal filtöverdragna bord och slängde min svettiga lekamen på ett av dem. Två tjejer gav sig på varsitt av mina långa, saltsträva spiror och gav mig något som nog bäst kan beskrivas som en massage/peeling-kombo.

Efter ungefär fem minuters knådande reste jag mig upp, tackade för behandlingen och gav mig ut på jakt av dropbag. Utan några som helst problem hittade jag utlämningsstället, fick min rygga, grävde fram påsen och lämnade tillbaka säcken. Cola, mackor, choklad, en energy bar och… det viktigaste av allt; SPORT-RESORB! Två påsar av det vita pulverguldet som jag förstod skulle bli min räddning i den alltmer pressande värmen.

Under applåder och hurrarop rörde jag mig så med ett tveksamt leende ut ur byn. Ut på etapp tre. Den fruktade etappen. Sjutton kilometer uppför. Upp till det karga. Upp till snön, stenarna och de magnifika vidderna. Till Keschütte och Sertigpass. Det som Swiss K78 verkligen handlar om.

Då den kolsyrefattiga colan var uppdrucken fyllde jag flaskan med vatten och blandade ner innehållet i en av påsarna. Denna behållare blev sedan min följeslagare genom hela loppet och var nog min räddning undan den fruktade uttorkningen som drabbade många av mina medlöpare.

Vandringen upp mot den lilla byn Chants var lång, varm och psykiskt påfrestande. Med långa kliv stretade jag mot den punkt varifrån jag visste vad som sedan väntade. Den punkt där vi blev avsläppta med taxi några dagar tidigare på banbesiktningen. Den punkt där det alpina i Swiss Alpine tar sin början.

Jag var inte riktigt säker på att det verkligen var Chants jag befann mig då jag stannade vid ett av alla erfrischungs-stationer längs den fantastiskt vackra banan för att förfriska mig. Vatten- och sportdryckspåfyllning i flaskorna, lite alpbrot i ena handen och vidare. Efter ett tag började jag dock känna igen mig. Mest på grund av lutningen. Här har jag gått förr. Eller gått och gått. Halvklättrat, stretat, segat mig fram med händerna på knäna och tungan släpandes i det dammtorra gruset under mina sulor. Det var väl här någonstans som jag på allvar började tvivla på om beslutet jag tagit drygt ett år tidigare verkligen var så vettigt. Beslutet att jag, en man från en pannkaksplatt stad i södra Sverige, skulle ta mig an 78 kilometer i de Schweiziska alperna.

Jag ställde mig frågan ett antal gånger och kom väl egentligen aldrig fram till något vettigt svar. Inte förrän jag såg siluetten av den mörka träbyggnad som lockade fram både en och två tårar av lycka och/eller utmattning; Keschütte. ”Där är du ju!”. ”DÄR ÄR DU JU!” Om och om igen rabblade jag dessa ord. Nu blev stretandet genast lite lättare även om vägen dit upp fortfarande var lång, brant och förbannat jobbig. Synen av ormen av färgglada löpare som ringlade sig fram på berget kändes lika delar galen som uppiggande. Det kändes som det aldrig skulle ta slut, även om det var det som jag hela tiden intalade mig själv. Streta på, för fan. Det tar ju slut någon gång. Och när jag verkligen klev över mellantidsmattan vid den så galet efterlängtade hütten sprack jag upp i ett brett, ärligt leende och hr Doktor som skulle kolla status log tillbaka, tog mig i hand och sa rätt och slätt: ”Well done!”. Jag var pigg mitt i allt det hårda slitet. En fullkomligt euforiskt skön känsla.

Efter en snabbare fikapaus och lite chit-chat med folk som jag träffat på tidigare under loppet var det dags för andra delen av etapp 3, delen som skulle ta mig upp till banans allra högst punkt, Sertigpass, 2739 meter över havet.

Från Keschütte bär det först av nerför, för att sedan, efter några kilometer av lite småteknisk och härlig nerförslöpning, vika av åt höger och uppåt i en lutning än värre än den som ledde upp mot den topp jag precis lämnat.

Nerförslöpningen gick riktigt bra. Jag kände mig stark, jag tyckte det var kul och jag såg under hela tiden jag trippade fram på de steniga, smala stigarna fram emot att få bli välkomnad av snön uppe på toppen. Vidderna som omgav mig och alla de andra som befann sig på berget var ofattbart storslagna, men jag tog mig egentligen aldrig tid att stanna och verkligen njuta. Och det var svårt att kombinera sightseeing och full koncentration på löpningen som sådan. En koncentration som var tvungen för att undvika ett fall på de otäckt vassa stenar som utgjorde stora delar av underlaget.

Efter några kilometer var det slut på det roliga nerförsspringet och den tunga klättringen inleddes. Denna gång var jag mer beredd på att det skulle ta emot och bli jobbigt att jag tyckte mig klara av det bättre. Ett steg i taget med en kilometertid på ungefär 20 minuter, så det gick verkligen långsamt. Men, det gick. Och rätt som det var klev jag i den där snön vid Sertigpass som jag så väl kom ihåg från besiktningsrundan. Jag ville dock vara riktigt säker så jag ställde frågan till tjejerna i erfrischungstältet ”Ist hier wirklich Sertigpass”? ”Ja, da drüben”, sa de i kör och pekade bort mot den vackra skylten som stod uppe på en liten sista knyck på berget.

Haha! Jag gjorde det! Jag är uppe! Fucking hell! Jag gjorde det!

Jag dansade runt bland folk som knaprade energibars, drack ur sportdrycksmuggar och fyllde på sina vattenflaskor och gjorde sedan detsamma och förberedde mig för avslutningen; de resterande knappa tjugo kilometrarna av underbar nerförslöpning. Eller? Visste jag egentligen hur banan såg ut den sista biten? Nej, egentligen inte. Men det spelade ingen roll. Nu var det bara i mål som gällde. Och jag kände mig både upprymd, glad och allmänt sprallig. Och, faktiskt, ganska pigg! Inte ont någonstans, inte speciellt sliten. Helt underbart.

Jag gav mig iväg ner mot dalen. Ner mot Sertig Dörfli där vi tidigare i veckan käkat både Apfelstrudel och plommonkaka och därtill druckit ett gudomligt gott öl. Ett ställe som alltså väckte goda minnen och som nu verkligen lockade.

Det gick fort nerför på sina ställen då jag fick bra fart på de långe benen där jag rullade ner på grusvägarna. Ett härligt flyt infann sig, men rätt som det var lossnade vätskebältet, ramlade i backen och jag fick tvärnita för att det inte skulle bli alltför långt att knata uppför för att hämta det. Ett minst sagt irriterande avbrott på den sköna nerförskörningen. Jag insåg att jag hade kanske lite för mycket prylar i framfickan på bältet, så jag krängde ur ett Snickers och kastade det i famnen på ett par jag mötte på min väg.

När utrustningen var på plats igen så fick jag äntligen syn på den lilla, pittoreska byn och nu kändes det nära. Väldigt nära. Även om det var styvt en mil kvar. En mil som skulle springas mestadels på skrå på sköna bergsstigar inne i tät skog. Jag hamnade bakom en liten japansk herre med sin nations flagga vajandes från sin vätskerygga och framför honom två kvinnor från för mig okänd ort och land. Vi fyra bildade ett välsynkat tripp-trapp-trull-troll-tåg och tuggade på längs bergskanterna på vår väg ner mot byn vi alla längtade så efter. Ner mot byn där vi startade detta fenomenala äventyr för drygt en arbetsdag sedan.

Musiken jag burit med mig under hela loppet och lyssnat på då och då strömmade nu på hög volym in genom öronen in i huvudet och skapade tillsammans med allsköns hormoner en lycko-cocktail som fick mig att flyta ut i fantasier om gigantiska fält av prästkragar och att det var jag som på scen i ett oändligt hav av människor framförde de sånger jag hörde. Springandes på en smal stig längs ett skogsklätt berg en halv meter från ett bråddjupt stup, mimandes den ena sköna låten efter den andra fick jag nya krafter jag inte trodde var fysiskt möjligt att uppbringa.

Efter många sköna kilometer av stig-löpning där vi fyra med livet som insats passerat en hel del löpare på ”utsidan”, dvs med halva kroppen rakt ovanför stupet, kom vi ut på en bredare väg där jag med ett lätt lyft på min keps tackade för sällskapet och försvann sedan från mina medlöpare. Det gick fortare och fortare och jag har nog aldrig känt mig så stark. Musiken fortsatte att fylla mig med glädje och jag tyckte mig nu kunna se Davos. Kunde det verkligen vara sant?

Trots den euforiska känslan som löpningen gav mig just där och då ville jag faktiskt bara att det skulle vara över. Jag längtade mer och mer intensivt efter de vajande flaggorna och de mjuka, röda och oändligt vackra löparbanorna inne på stadens SportZentrum.

När jag kommit ner från berget och letat mig in i byn möttes jag plötsligt av en uppförsbacke som, trots sin relativt beskedliga lutning, fullkomligt tog musten ur mig och tvingade mig till gång. Trots att gatan jag sprang på var kantad av tjoande, applåderande och helt underbara människor. Jag ville verkligen springa, men kunde inte. Promenaden slutade uppe på huvudgatan och efter en skarp högersväng fick jag syn på stadion och benen fick fart igen.

Jag är framme, jag är framme, jag är framme! Prästkrages-ängarna i mitt inre blev större, vackrare och mer soldränkta för varje meter jag löpte och rätt som det var kilade jag in genom portarna och kände röd, studsig tartan under skorna. Jag slet av mig hörlurarna och kunde höra speakerns upphetsade röst och folkets applåder. Jag reste händerna mot skyn som den vinnare jag kände att jag var, high-fivade Fredrika och Gunnar som stod i kurvan och hejade och gled sista biten in mot mållinjen under några av de skönaste metrar jag någonsin sprungit. JAAAA! Jag gjorde det! Helt jävla galet. Jag gjorde det. Jag gjorde det.

Känslan var obeskrivlig. Glädjen, tacksamheten, tröttheten, stoltheten. Helt galet härligt! På vägen från mållinjen till öltältet stötte jag ihop med en del kända ansikten från loppet, bland annat de redan nämnda Salomonsystrarna och en man som lite försynt på knagglig engelska frågade om de solglasögon han höll fram var mina. Han berättade att han några kilometer från mål sett de lossna från mitt midjebälte och att han försökt springa ifatt mig men inte lyckats… =) Ett skratt, ett stort tack, en kram och ett ännu varmare hjärta.

Kall öl, skimrande medalj, urvacker finishertröja. Nya möten, nya kramar. Av Fredrika, Gunnar och Martin. Endorfinruset tilltog för varje sekund som gick och det började på riktigt sjunka in att jag verkligen fixat Swiss Alpine K78.

Efter lite fotograferande tog vi plats i kurvan för att heja in resten av gänget. Först kom Zingo – glad som en speleman. Sedan Maria – inte riktigt lika glad. Vilket visade sig bero på en krånglande mage och ett intensivt illamående. En kram och en öl senare var hon dock tillbaka till sitt vanliga, glada jag. Gänget var samlat och Swisslyckan var total.

Innan hemfärd till familjen, sommar-Sverige och vännerna utanför Swissbubblan tog vi farväl av bergen på ett fantastiskt avslappnande, ståndsmässigt och klart välförtjänt sätt; från en bubbelpool uppe på ett tak under en klarblå himmel och mäktigt vackra omgärdande alptoppar. Auf wiedersehen och tack för denna sommarvecka som sent ska glömmas.

Tiden som följde levdes i ett skönt rus och allting kändes otroligt lätt. Det gällde även i allra högsta grad löpningen som sådan. De backar jag stötte på var nu mina vänner och jag njöt av att forcera dem. Ett besök på Stenshuvud fick mig att inse att jag verkligen tagit ett kliv in i en ny komfortzon vad gäller min inställning till kuperad terräng. Det som tidigare skrämt mig var nu något behagligt bekant och den känslan var oerhört tillfredsställande.

Mallorca

Sommarsemestern tog slut och jobb tog vid, men redan efter fyra veckor instängd på kontoret, förutom ett välkommet kort avbrott i form av en Bellmanstafett i huvudstaden, så var det dags för lite ledighet igen. En lägenhet i Cala D’Or på sydöstra Mallorca skulle utgöra vårt hem under en hel vecka, fylld med långa sköna morgonturer i det vackra landskapet i skön kombination med avslappnande, varma turkosa bad, expresso, tapas, vino tinto, och härligt familjehäng.

Andra morgonen hade jag ställt in siktet på en strand ungefär tjugo kilometer från ”vår” by. Hade kollat in rutten på ett ungefär på telefonen, men hur svårt kunde det vara. Söderut, med havet till vänster.

Tog med ett par småflaskor med dricka då jag misstänkte att det skulle bli riktigt varmt och gott innan jag skulle vara framme. Ryggen var stel som ett kvastskaft, men jag viftade bort det med att jag rest och att den brukade knorra lite i början av passen nuförtiden.

Verkligen älskade känslan av frihet då jag trippade fram på vänstersidan av den smala vägen i en helt okänd del av den vackra ön som jag annars besökt vid ett antal tillfällen tidigare. Kom lite fel ett par gånger och fick vända vid återvändsgränder och rabiata hundar som inte släppte mig förbi där jag tänkt gena.

Ryggen började spöka mer och mer och jag provade att ändra mitt steg och min hållning för att minska obehaget. Att komma igång efter en kortare gångpaus blev svårare och svårare och jag började fundera på att kanske ringa efter skjuts, men insåg att det skulle bli svårt att förklara var jag var och hur familjen skulle hitta mig så jag fortsatte. Kunde ju inte vara mycket mer än hälften, en knapp mil kvar.

Turen tog mig till helt fantastiskt vackra platser och dess skönhet fick mig att långa stunder glömma den trilskande ryggen. Fiskebyar, hisnande stup, smaragdgröna vikar, vackra stenhus. En otroligt fin löpning om det inte varit för det gnagande obehaget som kändes som att vänsterbenet satt helt felmonterat i höften.

Efter en bra stund var jag dock framme vid målet och en helt underbar liten badvik där vi spenderade resten av dagen. Jag med en rygg som blev stelare och stelare, ömmare och ömmare. En stelhet och ömhet som höll i sig hela veckan och skruvade ner tempot, och tyvärr även lite av humöret på den resterande semestern.

Kiropraktor och Naprapat

Vid hemkomst till Sverige for jag nästan direkt upp till Stockholm i jobbärende. Jag hade fått tips av Mary om en duktig kiropraktor som jag passade på att besöka under min vistelse i huvudstaden med förhoppningen att han skulle titta på min rygg, mina ben och säga: ”Aha! Det här är lätt fixat!” följt av ett ”KNAK” och kanske ett ”BRAK” och sedan skulle allt vara bra igen.

Men, kan man tänka sig, så blev det inte alls. Han knakade ingenting egentligen, utan tittade mer på min hållning, förklarade för mig att jag var sned i både axlar och höfter, att jag svankade för mycket, hade en utåtrotation i fötterna, pronerande en del (?) och att besvären berodde på att jag blev för ”sittande” i löpningen och att jag inte sköt fram höften tillräckligt i löpsteget vilket skapade en rotation runt höftpartiet som inte alls var speciellt nyttigt för en gammal rygg.

Jag fick lite tips om att köra blandade småjuck så ofta och länge jag kunde komma ihåg det samt att fokusera på min löpteknik och mitt löpsteg. Fokusera på att få fram (och upp) höften ordentligt och att göra mig ”så lång möjligt” och springa så högt som jag bara kan. Imponerande att han kunde se allt detta genom att titta på mig ståendes i stort sett helt stilla.

Lite modfälld på grund av den uteblivna snabbfixen lunkade jag mot T-banan som skulle ta mig till jobbet och tröstade mig med att hans slutord löd: ”Det här är ingen fara Thomas. Du är lättbehandlad. Det tar bara lite tid”.

Redan innan jag fick tag i Stockholmskiropraktorn hade jag bokat en tid hos ”min” naprapat i ”min” stad till på fredagen i samma vecka. Naprapaten är en kille som hjälpte mig under 2009 då jag hade ischias-besvär som fick underben och fot att domna bort, ibland mitt under löpning. Eftersom jag redan varit hos någon som gett sitt utlåtande om min knorrande rygg var jag lite tveksam till att ta mig tid att verkligen gå dit men bestämde mig ändå till slut för att lämna jobbet tidigt och höra ett andra utlåtande.

Efter fyrtio minuter i väntrummet hade jag precis beslutat mig för att lämna den sterila och trista lokalen och ringa för att säga att jag avbokar det försenade mötet när en dörr öppnas, en patient går ut och jag hör mitt namn ropas upp. Smått irriterad över den långa väntetiden tassar jag bort till behandlingsrummet och sliter av mig kläderna.

Efter min inledande historia om vad som hänt och var det gör ont, samt lite lätt inspektion av kroppen min, kommer orden som kom att eka i mitt huvud alldeles för lång tid efteråt:

”Ja, jag vill ju inte skrämma dig Thomas, men om du fortsätter med dessa vansinniga distanser (antar att han syftade på Swiss K78), så kommer din rygg att gå av inom en fem- eller tioårsperiod. Oavsett hur mycket du coretränar för att stärka upp!”

Jag blev helt ställd och kom mig inte för att ställa några speciellt intelligenta motfrågor. Det enda jag fick ur mig var en konfirmationsfråga av enklaste sort. ”Gå av? Är det verkligen så?” och svaret blev ett självsäkert ”Ja”.

Jag slet åt mig kläderna och klädde på mig och betalade de 600 kronorna innan jag stormade ut. Helt dimmig. Och riktigt förbannad. Jag kan fortfarande inte förstå riktigt vad han sa, och varför han sa som han gjorde. Är det verkligen så? Och hur fan kan han veta det?

Frågan har dryftats med en mängd goda löpkamrater och alla är vi överens om att det där kan han inte ha mycket belägg för att säga. Men, tänk om han har rätt? Tänk om det verkligen är så att jag måste sluta med det som verkligen älskar? Att det kärl av livselixir som jag fann för ett antal år sedan nu är urdrucket? Tomt. Att jag aldrig igen ska få uppleva känslan av att springa de riktigt långa distanserna som jag så innerligt älskar, drivs av, lockas av? Att jag aldrig ska kunna komma iväg på det långlöparäventyr som jag ända sedan jag läste om Björn Sunesons första resa över de amerikanska staterna funnits som en punkt på min ’bucket list’?

Nej, så kan det inte vara. Så får det inte vara. Så ska det inte vara. 2013 kommer inte att vara det år då långlöpningen tog slut i mitt liv. Nej, 2013 ska få bli det år då jag verkligen förstod att ta hand om min kropp för att kunna fortsätta med det jag verkligen älskar. I många, långa, sköna år framöver.