Han tveeeekarrrr

Jag sitter på golvet på en utrullad, svart plastmatta med benen utsträckta så brett isär som det bara går, det vill säga inte alls speciellt brett. Lutar mig fram för att med höger hand försöka greppa tag i vänster fot. Kämpar, kämpar, kämpar men når bara fram till strax innan fotleden. Smärtan är påtaglig i baksidan av benen och när jag vrider överkroppen åt vänster och sträcker ut den fria handen bakom mig så högt jag kan och stirrar intensivt på den nu milt skakande vänstran hamnar min kropp i något slags statiskt chocktillstånd. Alla miljontals svettkranar i huden vrids på i exakt samma ögonblick och förvandlar mig till en blöt, kraftigt grimaserande tvåmetetsvarelse i löst sittande kläder i den märkligaste av ställningar. Jag kämpar, kämpar, kämpar mot smärtan och stirrar, stirrar, stirrar upp på handen när jag plötsligt känner en försynt knackning på min axel.

– ”You should try to lean a bit more forward in this exercise.”

– ”I’m trying. Trying. Trying…”

Det är tisdag. Klockan har passerat 18-strecket och jag befinner mig i en lysrörsskinande samlingslokal ett par kilometer hemifrån. Mattan jag sitter på är min egen och utgör mitt revir bland andra mattor och filtar. Nyss låg jag och halvsov på den i en inledande avslappningsövning, men nu är jag mitt uppe i den fysiska delen av kvällens yoga- och meditationspass för nybörjare och jag svettas och smärtar mer än vid en trettiokilometerspassering i ett tufft maratonlopp. Mina hamstrings, höftböjare, min ländrygg och nacke beter sig som vore de stelopererade. Bara att sitta rakt upp och ner med benen utsträckta framför mig (som ett ‘L’) är för mig en prövning, trots att det enligt vår sandfärgsklädda guru som nyss knackade mig på axeln är en så kallad ”resting position”. Tror jag. Jag är inte riktigt säker. Inte säker på någonting just nu, det snurrar mest runt i skallen där endorfiner och verbala instruktioner slåss om det cerebrala utrymmet. I takt med att dess ägare fortsätter att grimasera. Och svettas. Och längta till nästa avslappningsövning.

Ja, visst gör det ont när kroppar brister.

Varför skulle annars yoga-Benet tveka?

 

Annonser

7 comments

  1. Jag vet Inte om det är någon tröst eller om det tvärtom är en påminnelse om varåt du är på väg, men när jag försökte utföra ställningen enligt anvisningarna, lyckades jag med svagt bakåtlutad kropp forma benen till ett V, varvid högerhanden med möda nådde en bit nedom knät. Att snitsaren en gång var en hyfsad häcklöpare är svårt att tro.

    Men jag klarar ännu att sätta på mig strumporna stående, vilket trots allt är mer funktionellt än att sitta i konstig ställning på golvet.

    1. … och ännu ett indicium på begynnande ålderdom 🙂 är att minnas Anders Gernandts skorrande R (som enligt Wikipedia inte lär vara sydsvenska utan en del av hans militära sociolekt).

      1. Gillar att du tog Gernandt-referensen (vilket jag i och för sig visste att du skulle göra) trots att ”tvekar” kanske inte var det mest använda ordet i hans R-vokabulär. Det var väl mer av ”vägrar” och ”river” om jag inte missminner mig.

    2. Trösten i din kommentar är att den stående strumppåtagningen inte verkar påverkas av den stelhet vi verkar ha gemensamt. Det känns på något sätt oerhört tryggt mitt i den alltför starka påminnelsen om vart jag är på väg…

  2. Hahaha, igenkänning, löpning är sannerligen inte en sport som främjar rörlighet 🙂 Det finns ingen anledning av att vara överrörlig som löpare men heller ingen anledning att vara så stel så att vardagen och löpningen begränsas, därför tror jag det är nyttigt och jag smyger in lite rörlighet i vardagen och i samband med träning. Sitta på huk, tänjning av lårens baksidor där vi löpare ofta är sorgligt stela. Inga avancerade saker med jag tror det är nyttigt, precis som ditt yogapass säkert var. Sedan är ju yoga ingen tävling 🙂

    Ta på sig strumporna stående ser jag mer som en bra bålövning 🙂

    1. Hehe, jo… baksidorna är tyvärr inte lika långa som man skulle kunna önska. Huk sitter jag ganska obehindrat på, men att luta sig framåt för att greppa fötter eller tår är desto svårare.

      Absolut ingen tävling, men ändå något frustrerande när till och med vissa ”resting positions” åsamkar smärta och obehag. =)

  3. Hihi! Tack Benet! Plötsligt känner jag mig som den smidigaste eleven i klassen. Allt är ju relativt. Även jag är stel som en planka i såna där lealösa yogagäng, men jag når faktiskt vänsterfoten med högerhanden i v-sittande. Känner mig nu oerhört kattlik. 🙂
    Kan också trösta dig med att rörlighet går att öva upp. Jag har ett helt gäng gamla brandkårsgubbs som bevis. De klarar numer alla skorpionen med bravur. http://www.dintraning.se/ovning/469/Skorpionen.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s