Jag sitter på golvet på en utrullad, svart plastmatta med benen utsträckta så brett isär som det bara går, det vill säga inte alls speciellt brett. Lutar mig fram för att med höger hand försöka greppa tag i vänster fot. Kämpar, kämpar, kämpar men når bara fram till strax innan fotleden. Smärtan är påtaglig i baksidan av benen och när jag vrider överkroppen åt vänster och sträcker ut den fria handen bakom mig så högt jag kan och stirrar intensivt på den nu milt skakande vänstran hamnar min kropp i något slags statiskt chocktillstånd. Alla miljontals svettkranar i huden vrids på i exakt samma ögonblick och förvandlar mig till en blöt, kraftigt grimaserande tvåmetetsvarelse i löst sittande kläder i den märkligaste av ställningar. Jag kämpar, kämpar, kämpar mot smärtan och stirrar, stirrar, stirrar upp på handen när jag plötsligt känner en försynt knackning på min axel.

– ”You should try to lean a bit more forward in this exercise.”

– ”I’m trying. Trying. Trying…”

Det är tisdag. Klockan har passerat 18-strecket och jag befinner mig i en lysrörsskinande samlingslokal ett par kilometer hemifrån. Mattan jag sitter på är min egen och utgör mitt revir bland andra mattor och filtar. Nyss låg jag och halvsov på den i en inledande avslappningsövning, men nu är jag mitt uppe i den fysiska delen av kvällens yoga- och meditationspass för nybörjare och jag svettas och smärtar mer än vid en trettiokilometerspassering i ett tufft maratonlopp. Mina hamstrings, höftböjare, min ländrygg och nacke beter sig som vore de stelopererade. Bara att sitta rakt upp och ner med benen utsträckta framför mig (som ett ‘L’) är för mig en prövning, trots att det enligt vår sandfärgsklädda guru som nyss knackade mig på axeln är en så kallad ”resting position”. Tror jag. Jag är inte riktigt säker. Inte säker på någonting just nu, det snurrar mest runt i skallen där endorfiner och verbala instruktioner slåss om det cerebrala utrymmet. I takt med att dess ägare fortsätter att grimasera. Och svettas. Och längta till nästa avslappningsövning.

Ja, visst gör det ont när kroppar brister.

Varför skulle annars yoga-Benet tveka?