Tvivel. Alltid dessa tvivel. Vad gör jag här? Är jag verkligen kapabel till detta? Tillräckligt förberedd, tillräckligt stark, tillräckligt tränad? Och har jag tillräckligt med vettig utrustning för att klara utmaningen?

Tvivel och självbannor. Varför packade jag inte ner en långärmad tröja i väskan? Jag har ju flera stycken där hemma. Finfina tröjor i skitdyra material. Är de gamla skorna för gamla och slitna? Är de nya för ”nya”. Varför köpte jag inte de nya lite tidigare så att jag kunde springa in dem och ”forma” dem efter mina fötter.

Tvivel och bannor som tyst maler i huvudet där jag sitter i vår lyxvåning i Davos och blickar ut över ett dimhöljt berg fyllt med ståtliga granar, tomma liftar och Jakobshornsrestaurangen på toppen.

Det är Swissalpinevecka och den kvintett som samlats i lägenheten diskuterar väder och klädsel inför lördagens utmaning. De olika meteorologiska instituten är smått oense om hur jävligt det verkligen ska bli på lördag. Det skiftar från tjugo grader, växlande molnighet, en och annan skur till igenmulet, hällregn och ensiffriga temperaturer.

Korta shorts? Långa? 3/4-brallor? Handskar? Ja, just det. De glömde jag också att packa ner trots att jag läst Jonas Buuds tips dagarna innan avfärd från Sverige där han nämner just handskar och mössa. Utrustningspaniken börjar bli alltför påtaglig och jag försöker att dämpa de negativa tankarna. Lägga dem under den randiga kudden och glömma bort dem. Precis då dyker resten av det trevliga sällskapet som bor i en annan lägenhet upp och berättar att en av dem köpt en ny finfin regnjacka att ha under loppet. Viktigt, verkar det som. Fan, jag har ingen regnjacka. Kommer det här verkligen att gå vägen? Eller kommer jag att frysa ihjäl där på berget?

Då yppar min påhittiga vän Maria något om tjocka nylonstrumpor. Att klippa sönder. Och ha som arm-sleeves för att hålla värmen om det skulle visa sig bli nödvändigt. Herregud, det är ju genialiskt.

Mitt botaniserande bland Coops strumpbyxsortiment dagen efter att idén om nylon-sleeves – som visade sig ursprungligen komma från allas vår ultramamma Fredrika – nått mig är noggrant, minutiöst och fokuserat. Hittar ett par svarta 60 denier knästrumpor. Kan det funka? Är de långa nog för mina gibbonarmar? Visar Maria när hon ansluter till den nämnda hyllan efter sitt mat-shoppande. ”Bra där!” blir svaret. Härligt! Kommer att bli hur bra som helst. Ställer mig i en kassakö med en korg innehållande en avokado, en flaska Prosecco och ett par knästrumpor i storlek 35-38. Får en suspekt blick från kassörskan, ler, betalar och rusar hem till våningen för att sprätta tå-söm.

Jag kränger de fixade svarta knästrumporna över armarna och all panik försvinner momentant ut genom skjutdörrarna till den gigantiska balkongen. Jag är redo. Jag är klar. Inget kan stoppa mig nu. Åtta mil i alperna i pissväder… Bring it on!

På race-morgonen har jag trots strumporna på armarna en liten nätt nervositet hängandes i maggropen. Har lite svårt att trycka ner frukosten, som jag vill ska vara så stadig som möjligt. Känner mig stressad trots att jag steg upp nästan två timmar innan starten som ska gå från Sportzentrum bara några hundra meter hemifrån.

Packar en dropbag innehållande 50 cl Coca Cola, en macka med smör, skinka och gurka, ett Snickers, en gel och två små påsar Sportresorb – det vita guldet som räddade mig från uttorkning och vätskebristkollaps i fjol. Ska jag slänga i något mer? Äh, nä! Jag har vindjackan i vätskebältet och något mer har jag nog inte användning av…

Anländer startområdet på lätta steg med den lätta bagen svängandes i ena handen. Tjohoo! Nu är det snart dags. Lägger ner påsen i rätt container, traskar med Maria bort mot löparbanorna då det slår mig; VASELIN! Jag glömde smörja mig! Fan, jag visste det var något jag glömt. Hinner jag springa hem, smörja och sedan tillbaka? Ja, det kan gå om jag lägger på en rem. Börjar gå tillbaka och muttrar om Vaselinet.

”Jag har Vaselin i min drop-bag!”

Katrin har uppfattat mitt dilemma och hennes röst är som en smekning på kinden för en stressad ultralöpare. Tuben letas fram, jag tar en rejäl klick i handflatan och smörjer de vitala delarna. Så. Klar. Redo. Tack! Som fan.

Det är svalt, men torrt och vi har samlats på Davos Sportzentrum. En lätt förnimmelse av dimmighet vägrar att släppa. Chocken av vaselinmissen ebbar sakteliga ut och jag känner mig för evigt tacksam Katrin för den utlånade klicken. Insmord och så redo jag kan vara står jag med mina 60 denier knästrumpor på armarna och pratar lugnt med mina fina vänner runt mig.

Speakern pratar på och rätt som det är ljuder ”Conquest of Paradise” ur den ganska lågmälda PA-anläggningen. Stämningen från 2013 är långt borta och därmed också mina tårar. Jag koncentrerar mig för att höra låten så klart som möjligt, men det förblir ändå en ganska dämpad om än förväntansfull stämning på den röda tartanen. Speakern räknar ner från 10 och jag klämmer i. Sieben, Sechs, Fünf, … usw. PANG! Lämmeltåget ger sig iväg till folkets jubel. Resan har inletts. Det här ska bli mycket, mycket intressant, förbannat spännande och riktigt, riktigt kul!

Efter en kilometer eller två går det verkligen upp för mig att jag är med. Att jag springer i Davos med en röd nummerlapp på benet. Att jag ska ta mig närmare åtta mil och tre tusen höjdmeter i förmodat pissväder. Tårkanalerna som var helt torrlagda inne på stadion aktiveras nu och fyller mina ögon till bredden så det rinner nerför kinderna och ut på byns gator.

Alla tvivel som kommit och gått de senaste dagarna är som bortblåsta nu när benen fått liv och jag rör mig framåt. De har bytts mot en välkommen känsla av en bekant och skön trygghet som är lika underbar som svår att förklara för någon utomstående. En känsla så långt från den lätta ångest som bara för några minuter sedan kröp mot mig, knackade på och skapade irritation och en smula osäkerhet. Inne i ultraspringbubblan når inte de negativa planerings- och logistikångesttankarna mig. Här inne råder frid, glädje och en enorm tacksamhet. Det här kan jag. Det här älskar jag.

Och då kommer regnet. Ett regn som kommer att bli min och alla andra löpares följeslagare under resten av den långa dagen. Ett regn som gör det ganska glest i publikleden – men som inte stoppar de som väl letat sig ut för att göra sitt yttersta för att heja fram oss löpare. Ett regn som gör vissa delar av banan till rena lervällingsbäckarna och som får stenarna på de mäktiga bergen obehagligt, oberäkneligt hala. Ett regn som får mina bröstvårtor att styvna och skava lätt mot tröjan så att jag efter drygt tre mils löpning blir tvungen att göra en längre paus i ett sjukvårdstält, roffa åt mig en leukoplast-tejprulle och försöka få fast de avrivna tejpbitarna på den lätt håriga, och fullkomligt genomblöta bringan. Ett regn som får mig att nästan, men bara nästan, tappa sugen i Bergün (43k) och vid ett mikroögonblick fundera på att hoppa av och få en officiell sluttid i C42-klassen istället. Ett regn som sedan nästan helt glöms bort och som istället blir en blöt och kär vän genom de pittoreska byarna och över det väldiga berget.

Löpningen och det långbenta stretandet i alla uppförsbackar rullar på fantastiskt bra och obehagen som gärna lätt kommer när denna typ av sträckor ska avverkas, uteblir i stort sett helt. Visst spottas och fräses och kanske även svärs det en del i de för en plattskåning ofattbart branta och för dagen såphala uppförsbackarna, men inget illamående, inget skav, inga tvivel. Det är som att jag blir starkare och starkare för varje kilometer som passeras. Som att jag, trots den ringa träningen och de få långpassen under året, har kraften att bara mala på och liksom bara gör något som jag är ämnad att göra. Jag tittar egentligen aldrig på min klocka. Jag bara är. Lever i regnet, på berget, i loppet, i nuet.

Byter några ord med supportpersonalen som oförtrutet står och servar under regnskydden på energistationerna. Inte för att vara käck, utan för att jag verkligen känner mig hemma. Tar en alp-bulle, lite is-te, vatten och en halv banan. Tack, tack. Och vidare. Stöter ihop med lägenhetskompisarna Daniel och Henrik på berget. Trevligt med bekanta ansikten. Pratar, skojar, stretar på.

Knatar upp till högsta punkten, Sertigpass, knyter nävarna, jublar en smula och så ner på andra sidan. Har inga tidskrav. Inte en tanke på att vara tillbaka i Davos vid en viss tid. Ingen stress, ingen press. Bara ren, pur och genomblöt glädje. Ryggen säger emellanåt till mig att jag börjar tappa hållningen varpå jag skjuter fram höften, sträcker på mig och låter gnället försvinna lika fort som det kommit. Min rygg och jag är goda vänner. Kilometer efter kilometer. Mil efter mil. Precis som regnet, berget och geggan jag springer och halkar i.

Passerar den schweiziska Apfelstrudelns högborg i Sertig Dörfli och gör för första gången en notering av vad klockan är. 16.28. Har således sprungit i nio timmar och tjugosex minuter och har tolv kilometer kvar. Det var som fan. Det kan ju bli ganska hyggligt det här. Sträcker på mig ytterligare och studsar vidare. Springer den vackra skogsstigen på bergssluttningen i ensamhet med en glädje svår att beskriva. Sjunger och gnolar på gamla kända melodier inne i min kepsförsedda skalle. Saknar inte musiken som via telefon och hörlurar höll mig sällskap under stora delar av fjolårets tävling och som då kändes som en förutsättning för att orka upprätthålla en positiv energi i systemet, utan njuter av tystnaden runt mig och de livliga tankarna och tonerna inne i mig.

Har en sten i vänsterskon som far runt och provar lite olika ställen att gnaga på. Bryr mig inte. Kommer när det är två kilometer kvar återigen ifatt Henrik som efter vår rendez-vous uppe vid Keschhütte fick rejäl fart och försvann nerför backen i ett huj. Lubbar förbi med ett kort ”Hej!”, upptäcker att ena skosnöret gått upp. Bryr mig inte. Vill inte stanna. Inte för allt i hela Davos, Schweiz eller världen.

Kommer ner till byn. Får spontana och ärliga handklapp från några veteraner som en välkomstpresent, närmar mig Talstraße och tar den sista lilla uppförsbacken som i fjol tvingade mig från löpning till gång i ett fåtal lätta och snabba kliv, viker höger och hör speakerns röst som ekat över dalen och upp i bergen många kilometer från mål bli starkare och starkare. Smiter in genom porten till Sportzentrum, njuter av känslan av tartanen som lyfter mig framåt som sprang jag på fluffiga, roströda små moln. Tar emot den glesa, paraplyskylande och tappra publikens hejarop och jubel, sträcker armarna i skyn och formar de stelfrusna händerna i dubbla V-tecken, hör ett par skratt i kurvan och mitt namn i högtalarna. Ler, skrattar, lever. Springer över den sista mattan, hör dagens sista chip-pip och känner mig som en oändligt lycklig vinnare där i regnet, även om 238 gubbar före mig korsat den där magiska linjen.

Stänger av klockan på 10.40, vandrar med ett pirrigt, skönt ultralugn i kroppen bort mot öltältet för lite förplägnad och hör en inre röst som tydligt slår fast. ”Du skall icke tvivla, min vän. Trots att ditt namn råkar vara Thomas”. Får min vackra medalj om halsen, hämtar den efterlängtade finishertröjan, längtar efter den nära förestående duschen i lägenheten, böjer mig ner och knyter skon.

—

Bilder från veckan…